kampen mot akne

Jag är en vanlig tjej som är 17 år gammal. Den här bloggen kommer handla om min kamp mot akne.
 

Jag tror det hela började i slutet av 7an på högstadiet. Fick en finne då och då, men det var inget jag direkt led av. Men det vart värre. Finnarna tog över min högra kind och jag började sminka mig väldigt mycket för att täcka den röda bulliga huden.
Jag började testa olika preparat mot akne, allt från apoteket till dyra märken på NK. Började även använda mineralsmink. Inget hjälpte och aknen bara spred sig.

När jag började 9an hade aknen spridigt sig över rygg och bröst. Jag fick nog och tillslut gick jag till min skolsköterska och hon bokade en tid till mig hos skolläkaren. Skolläkaren skrev direkt ut Tetrasyal till mig. (Tetralysal är ett receptbelagt antibiotika som minskar antalet bakterier i kroppen.) Jag vart överlycklig och trodde att nu skulle aknen äntligen försvinna. Jag skulle ta ett piller morgon och kväll och efter ett bra tag började jag se viss skillnad, dock inte det resultatet jag väntat mig.

Under den här tiden har jag umgåts med mina vänner, varit på fester, träffat killar, gjort allt jag velat och inte låtit aknen hindra mig. Jag har sminkat över det så gott det går. Många gånger har jag velat stanna hemma, bara på grund av aknen, men jag har tagit mig i kraget och skrikit "screw you!" till min spegelbild.

I början av sommarlovet mellan ettan och tvåan i gymnasiet var det som jag gav upp. Jag klarade inte av det längre. Antibotikan hjälpte inte alls, vid den här tiden proppade jag även i mig 21 vitaminb5 tabletter om dagen. INGET HJÄLPTE. Jag hade fått nog, jag orkade inte mer.
Jag skulle gå på en fest, hade ångat huden och lagt en ansiktsmask i hopp om att huden skulle bli lite bättre iallafall. Jag hade precis torkat bort ansiktsmasken och kollat mig i spegeln när min mamma kom in i rummet. Jag brast i gråt och kunde inte sluta gråta. Jag klarade inte av min spegelbild längre. Min mamma visste att jag hade problem med akne och att jag tyckte det var jobbigt, men jag tror inte att det var förän nu hon förstod alvaret i situationen.
 
Tiden gick och det var bara värre och värre. Jag kunde vid det här laget inte lämna hemmet, ville inte ens träffa mina bästa kompisar, ville inte att dom skulle se mig såhär. Min syster hade pratat med en kompis som lidit av acne men som blivit hjälpt av läkemedlet Roaccutan. Hon hade sagt att Roaccutan var det enda som verkligen hjälpte, med att det fanns allvarliga biverkningar och att man måste träffa en hudläkare för att få det utskrivet. Jag kände då att jag var tvungen att träffa en hudläkare, att Roaccutan var den enda utvägen ur det här helvetet.

Min mamma bokade en tid hos en läkare åt mig. Jag gick dit och hon kollade på min hy, nickade, och skickade min remiss till en hudläkare. Acnen var vid den här tiden värre än någonsin. Pannan, båda kinderna och hakan var röda och bullig med vita blåsor. Jag proppade fortfarande i mig antibiotika och vitaminb5 tabletter, utan någon framgång. Det som oroade mig nu var att det var så lång kö innan man fick komma til hudläkaren. Min läkare sa att det kunde dröja enda till oktober.

Min mamma blev såklart orolig när hon märkte att jag spenderade mitt sommarlov hemma i sängen. Min mamma är sjukskötersta så hon gick till hudkliniken på sjukhuset där hon jobbar och lämnade en remiss och förklarade att hennes dotter med acne inte lägre vill visa sig ute eller träffa sina vänner, och att om de fick någon återkallelse skulle de ringa mig direkt. Hon skickade även iväg min remiss till flera andra hudkliniker i Stockholm.
Det tog några dagar innan de ringde och sa att jag hade fått en tid om en vecka. Lyckan var total.

Den 29 Juli 2009 hade jag en tid hos en hudläkare. Jag skulle äntligen få Roaccutan utskrivet, jag skulle bli fri!

Jag fick Roaccutan utskrivet den dagen. Snart skulle min acne vara borta föralltid. Eller...?